Obegripligt

Det var en ganska kylig kväll i november.
Klockan var runt fem, och jag, som många andra människor vandrade genom stan efter en föreställning. Jag andades och det bildades ånga, liknade nästan rök. Fast jag hade både vanliga strumpor, tjocka sockor och skor frös jag om fötterna. Människor skrattade och skojjade, knuffades och stojade. Hittills hade kvällen och människorna varit fantastiska.

Men det skulle bli en kylig kväll med kyliga människor.

En kylig kväll som sagt. Vid en trottoarkant utanför en nerklottrad och nerspottad tunnelbanestation sitter tre människor, den ena med smutsigare kläder än den andra. Dom sitter på lite tidningspapper, papper från gratistidningar. Dom sitter tätt, kanske för att hålla värmen. Ändå ser dom ut att frysa någonting förskräckligt.

Den ena av dom är en kvinna i, kanske fyrtioårsåldern. Hennes hår är fettigt och stripigt. Hon döljer ansiktet med en liten hatt. I sin vita och frusna hand håller hon i en gammal mugg från pressbyrån. Den är tom. Det ser ut som om hon har gett upp hoppet, hoppet om att få en slant, hoppet om ett bättre liv.
Jag känner i mina fickor, hittar inga pengar, inte ens småmynt. Mamma går fram med sina pengar och ger till tanten som ler så varmt hon kan.

Det måste vara svårt. Att le, när man har det som hon har det. Klart dom blir glada av pengarna, men ändå. Tänker, hur kan det ha blivit så? Vad gick snett för dom? Varför får inte dom chansen att gå här, som jag, i varma kläder och ett brett leende, med bekymmer som, undra om mitt hår är lika fult imorgon? Varför är det dom och inte jag som sitter där på den kalla trottoarkanten, med huvudet lutande mot en vägg täckt av tuggummi och klotter?

Ser människor som går förbi, som kollar åt ett annat håll, låtsas att dom inte ser. Men jag vet att alla ser. Dom blundar, blundar för sanningen, ser du inget har inget hänt. Eller?

Dom sitter där, tre frusna personer som sitter här och var utomhus varje dag, varje natt. Kämpar dagligen för att kanske, kanske ha råd med en macka för dagen. Dom sover på tidningar som andra människor slängt på gatan på väg till sina jobb.

Deras tre inkomster beror på hur många burkar andra människor slänger, hur mycket pengar den rike ger till den fattige.
Dom sitter där i minusgraderna om natten, på sina gratistidningar, ligger tätt för att hålla värmen. Dom lägger sig ner, äntligen kan dom kanske sova, få lite sömn i sig och slippa känna kölden.Dom ligger, så frusna.

Ändå är det inte dom som är kyligast.
Det är dom två männen som dyker upp i sina röda, vältvättade arbetsdräkter. Dom kommer med en avskyvärt skadeglädjande leende på läpparna. Jag känner igen dom, har sett dom förr. Samma kläder, samma hemska ansiktsutryck, samma otrevliga stämma.

Ser hur dom schasar iväg de tre.
Jag vet vad de säger, det säger samma sak som till skåningen som sov i slussen.
Samma kränkande kommentarer. De tre, som äntligen hade lyckats somna, äntligen hittat en plats där de kunde få lite sömn jagas iväg. Dom jagas iväg från en trottoarkant. FRÅN EN TROTTOARKANT!
Sen när fick man inte sitta på en trottoarkant?
Sen när blev det olagligt att vila på en gata?
När blev det såhär?
Hur kunde det bli såhär? Hur kan människor vara så jävliga?
Det är dags för en förändring, någonting måste göras. Det här är inte rätt. Det här är så fel det kan bli.

Ytliga människor.
Om någon med rena kläder och tvättat hår hade suttit där på trottoarkanten och vilat, hade den blivit iväg schasad då? Hade vakterna kommit fram till den och jagat iväg den, sagt att här kan du inte sitta och sova. Inte en chans. Jag förstår inte hur det kan bli så, att utseendet kan spela en sådan stor roll! Varför får dom tre inte sitta där på trottoaren? Smutsar dom ner gatan? Anses dom smutsiga? Välkommen till verkligheten, till världen den är inte så vacker och underbar som han kan tro vid första anblicken. Det finns människor dom smutsar ner den, tynger ner andras vardag.
En vardag de inte valt själva. De människorna har det nog inte bra. Jag tror inte att dom mår särskilt bra.
Att då andra människor kommer och gör livet ännu värre för dem kan jag inte förstå.

Kyliga.
Det är vad dom alla är. Men på olika sätt.