Nu vet jag vart han är i allafall. Det glädjer mig.

Så jag vet var han jobbar, jag vet vad han gör.
Jag vet var han är, men tvekar. Är inte säker.
Finns han verkligen där, finns han över huvud taget?

Jag vet att jag inte borde gå dit, det är inte bra för min hälsa.
Jag borde inte tänka på honom över huvudtaget.
Jag borde inte ständigt gå runt och tänka på honom,
varje dag, varje timme, varje minut,
jag vill inte tänka på honom alls!
Varför gör jag det, jag känner honom inte ens.

Jag vet var han är, vet att jag inte borde gå dit, jag borde inte se honom.
Men det är mycket man inte bör göra som görs ändå.
Så jag går dit. Jag går förbi honom. Är det verkligen han?
Jag slutar andas, glömmer andas. Fan, jag borde inte ha gått hit.
Jag går förbi en till gång, och en till. Jo, visst är det han alltid.

Jag hade rätt, det var inte bra för min hälsa, inte alls.
Jag gick sönder, jag kom tillbaka.
En våg av tankar sveper över mig.
Tankar, funderingar, minnen.
Jag vill att dom ska försvinna.
Så jag försvinner.
Jag tittar på honom en sista gång innan jag
vänder honom ryggen och går iväg.
Bort från honom, bort från bekymmer, bort från tankar.

Någon dag kanske jag ångrar mig, någon dag kanske jag känner mig starkare.
Någon dag kanske jag ångrar min fånighet och min dumhet. Men inte idag.
Idag är jag bara ledsen, förtvivlad och förvirrad.