Theo

Jag har mött den igen, den jag fruktar mest av allt, den enda jag är rädd för, den enda som får mej ur total obalans, jag har mött döden. Men döden var inte avsedd för mej, och den här gången gjorde döden kanske bara en god gärning. Kanske, men det är endå hemskt, och nu kommer saknaden, nu kommer tårarna. Jag gråter inte över döden, jag gråter över saknaden. Sist jag såg honom mådde han inte bra alls, han har det nog bättre nu. Han var en hund, en underbar sådan, han var nog den största och snällaste hunden jag kände. Det blir tomt nu, det kommer bli tomt nu, han var en hund, men han var min vän också. Jag har ganska lätt att fästa mej i saker och ting, och han fastnade jag i. Han har det bättre nu, han orkade inte äta, orkade nästan inte gå, han orkade inte mycket, men han var så vacker. Jag kommer sakna honom. Jag kommer sakna honom jättemycket. Han har funnits i större delen av mitt liv. Han har satt sina spår, och spåren komemr alltid finnas kvar.

Han är fortfarande Vacker.